Med glimten i ögat, stort hjärta och ett sjätte sinne för djur

Djurvårdaren och etologen Sara Edsler, som har bott i världens alla hörn, ägnat tio år åt illeruppfödning, läst modedesign i Milano och civilekonomi på Handelshögskolan, är en mångfacetterad all-in-personlighet som tycker att det är kul att gå till jobbet. Hon har en förkärlek för positiv förstärkning, agility och skapande. Den största kärleken, den får hundarna Önska och Lycka.

Sara brukar vara den första man möts av på Stockholms Djurklinik. Perfekt, med tanke på hennes bemötande som rymmer både glädje, lugn och medkänsla – precis det som behövs vid ett smånervigt veterinärbesök. Sara känner de flesta besökare och har förmågan att hjälpa det oroliga och rädda djuret att hitta tryggheten och självförtroendet som gör veterinärbesöket till en riktigt kul, eller åtminstone en helt okej, upplevelse. Med hjälp av positiv förstärkning når man långt. Som att få hunden, som var tvungen att sederas för att få sina klor klippta, till att stolt sitta i soffan och varva godis med kloklippning. Eller som taxen Kalle, som var så rädd för människor och veterinären att han tvungen att brottas ner av flera personer i samband med besök på andra veterinärkliniker. Saras tålamod och respekt vände rädslan till tillit.

– Vårt mål var att han skulle acceptera att hormonchippas och vaccineras och slippa att vara rädd. I början kom han och hans matte bara in och hängde i repan. Vi satt på golvet med godbitar och hans favorittennisbollar. Jag och matte satt och pratade medan vi kastade boll och lekte med hunden en halvtimme. Efter några besök började han söka kontakt och bli glad när han kom till oss. Vi flyttade in på ett undersökningsrum och tränade vidare på att slappna av i miljön och att acceptera hantering. Matten tränade hemma också, hon var jätteduktig. Det är ju ägarna som gör jobbet, jag ger verktygen, säger Sara.

Träningen ledde till att Kalle kunde vaccineras och chippas utan några som helst problem. När han kommer tillbaks till oss tycker han att det är helt okej. Svansen viftar lite extra när han träffar Sara.

 

Näsan i det mesta

Vilken mat mår mitt djur bäst av? Hur lugnar jag min hund under fyrverkeritider? Varför har min katt gått upp i vikt? Om du har frågor som rör djurs beteende, kost och tillskott – prata med Sara. Hennes etologutbildning i kombination med omfattande erfarenhet och en vilja att alltid hålla sig up to date brukar leda fram till bra lösningar för just ditt djur.

– Alla djur är olika och därför är det viktigt att se till den enskilda individen, betonar Sara.

Vill du hänga med i vad som händer på kliniken och är svag för gulliga djurbilder? Då ska du följa oss på Facebook och Instagram. Här gör Sara inlägg med glimten i ögat och mycket värme – hennes förmåga att se djuren är påtaglig.

– I övrigt har jag näsan i det mesta här på kliniken. Jag lägger mig inte i operation och tand så mycket men det förekommer, ler Sara som dessutom kan briljera med språkkunskaper utöver det vanliga.

Har du lust att ta inskrivningen eller fodersamtalet på franska, italienska eller portugisiska går det alltså alldeles utmärkt. Tale dansk går också bra.

Längtan efter päls 

Djurintresset väcktes tidigt. Djur- och naturprogrammen avlöste varandra på tv:n och Sara lärde sig alla svenska djurs namn på latin.

– Min mamma är fullständigt djurgalen. Hon satte spindlar och andra insekter i händerna på mig när jag var liten och kunde väcka mig mitt i natten för att jag skulle komma med ut och titta på en padda. Mina första husdjur var vandrande pinnar. Sedan blev det eremitkräftor och silkeslarver. Jag ville så gärna ha något med päls, berättar Sara, som tyvärr visade sig vara allergisk mot pälsdjur.

Men pudeltiken Mimmie som fick flytta in när hon var fyra tålde hon. Likaså hamstern som tassade in i Saras liv när hon var åtta. När flyttlasset gick till länder som Danmark, Frankrike, Brasilien och Italien låg mycket fokus på att hjälpa och ta hand om djur. Beslutet att bli veterinär togs tidigt men i takt med att Sara blev alltmer pälsdjursallergisk blev hon tvungen att ge upp den drömmen.

– Jag fick välja mellan att jobba med djur och ha djur själv och kom fram till att det senare var viktigast.

Från ekonomi och modedesign till etologi och djurskydd

Beslutet ledde till civil- och nationalekonomprogram på Handels och modedesignstudier i Milano. Men, längtan efter att jobba mer hands on och med djur gav inte med sig.

– Jag bestämde mig för att det fick bära eller brista och valde att läsa etologi och djurskyddSveriges Lantbruksuniversitet. Jag har alltid varit intresserad och fascinerad av djurs beteende. Djurskydd passade också bra. Om jag inte skulle kunna jobba direkt med djur fanns möjligheten att forska och studera djur på håll, berättar Sara.

 

Illerdecenniet 

På hemmafronten blev det illrar för hela slanten – av en ren händelse.

– Jag besökte en italiensk djuraffär och hade inte en aning om vad det var för djur. Någon plockade ut en ur en bur och lade den i famnen på mig och jag kände direkt att ”den här ska jag ha med mig hem”.

Det blev startskottet för tio års illerägande, uppfödning, föreningsengagemang och domaruppdrag i hela Skandinavien. Sara slukade all forskning kring illerns kost och vetenskapliga artiklar om näringslära som gick att få tag i och lagade mat till dem enligt konstens alla regler.

– För illrar är rätt mat livsnödvändig, då de ofta utvecklar sjukdomar, bland annat cancer, om de får fel mat. Man blev tvungen att bli expert för att kunna ta hand om dem på ett bra sätt – kunskapen om illrar är ovanlig och man fick läsa på om det mesta.

Behöver vi ens säga att när Sara ger sig in i något är det all in?

 

Lycka och Önska

Efter ett decennium med illrar slog allergin bakut på riktigt och hundägandet tog vid. Energiknippet Lycka (Berger des pyrénées) och filosofen Önska (sheltie/whippet/pudel) är inte fullt lika allergiframkallande. Trion hänger ihop och gör allt mesta tillsammans – går till Stockholms Djurklinik på vardagar, är ute och skogsmullar och tränar och tävlar i agility.

– Mina hundar betyder otroligt mycket för mig och tiden med dem är verkligen kvalitetstid, säger Sara.

Att få ta sig tid och vara personlig 

När etologi- och djurskyddsutbildningen var avklarad gjorde Sara entré på Stockholms Djurklinik. Receptionistjobbet kombinerades med vidareutbildning för att få utökad behörighet och på så vis kunna göra andra sysslor på kliniken. Efter några års klinikarbete gick hon över till försäkringssidan som skadereglerare på Agria.

Parallellt med arbetet på Agria fortsatte hon att sköta det administrativa på Stockholms Djurklinik. 2016 blev det full comeback.

– Jag skulle bara titta förbi med ett par nycklar och blev tillfrågad om jag ville komma tillbaks. Det kändes kul med nya ägare, spännande projekt och fler utvecklingsmöjligheter. Att få användas för det jag faktiskt kan blev väldigt lockande att testa på. Och så älskar jag den här kliniken och våra besökare! Det är så kul att jobba här, säger Sara.

Att få jobba med ett gäng som har roligt, ställer upp för varandra och har samma inställning till jobbet gör mycket, menar hon.

– Det handlar till stor del om värderingar. Vi alla vill djur väl och att de i den mån det går ska trivas hos oss och att deras ägare ska känna sig väl omhändertagna. Vi vill behålla det personliga och familjära. Vi vill ha möjlighet att ta hand om våra kunder, kunna skratta och skämta lite i receptionen. Det är jobbigt för många att gå till veterinären, dels emotionellt, dels ekonomiskt. Då är det viktigt att få känna sig bekväm. Jag tycker att det är så skönt att vi får ta oss tid med djurägarna och ge det stöd och de råd som de behöver, det gör stor skillnad att få göra det och mötas av uppskattning. Djuren och djurägarna blir glada när vi ses. Jag gillar också att djurägarna får välja vilken veterinär eller sköterska de vill gå till med sitt djur. Det är kvalitet i vården!

Teamwork på agilitybanan

En stor del av tiden utanför jobbet tillbringas som nämnts bland vippbrädor, tunnlar, hopphinder och slalompinnar. Team Sara och Lycka tävlar agility på elitnivå, något som kräver såväl kroppsmedvetenhet och beslutsamhet som samspel och följsamhet. Och total hängivelse, förstås.

– Agility är det absolut bästa Lycka vet. Hela livet är en fest för henne, men agilityn toppar allt. Önska är också med när hon tycker att det är kul och då är hon också riktigt bra, berättar Sara.

Agilityn kräver mycket jobb och träning. En bana med ett 20-tal hinder ska betas av så fort som möjligt. Banans upplägg får man ta del av strax innan tävlingsstart. Det gäller att kunna vara strategisk och snabbtänkt i beslutet om hur banan ska tas.

Tävlingssäsongen, som pågår från april till oktober, är det fullt ös. Då är Sara och hundarna iväg på tävling i princip varje helg.

– Ibland går det riktigt bra och andra gånger går det åt skogen. Det är lite så det fungerar i agility, det handlar om hundradelars sekunder, en liten felvridning på en axel kan skicka iväg hunden åt fel håll, förklarar Sara.

 

Den nödvändiga kreativiteten

Någonstans mellan jobb och agility tar skapandet plats. Symaskinen gick varm under illertiden och tack vare det myser många illrar i Saras puffar och bäddar, som såldes på tävlingar och utställningar. Nu resulterar kreativiteten framförallt i hundrelaterade saker – sådant som är svårt att hitta i butik och som Sara själv vill ha. Träningsväskor, selar, halsband, konst, dekaler, t-shirts, bäddar – you name it.

Förhoppningsvis kommer en del av Saras alster att dyka upp i Stockholms Djurkliniks butik. Fast hur lyckas hon hinna med det där också?

– Det tar all min vakna tid, höll jag på att säga. Pysslet tar all den tid jag borde sova på. Jag har alltid ritat, kladdat, fixat och donat och haft mig. Det var därför jag tyckte att det var en bra idé att plugga till modedesigner, men branschen är mördande. Skapandet kan inte vara en hobby utan måste vara ditt liv. Djuren toppar alltid alla dagar i veckan, men jag gillar att pyssla, jag mår bra i själen av det, säger Sara, som dessutom slukar böcker – allt från fakta till fiction – på löpande band.

Ytterligare en kreativitetskanal är Saras blogg Lushund & LakritsSnigel – den franska loppcirkusen. Sedan 2012 bloggar Sara, med en stor portion humor, om äventyren med de fyrfota vännerna. Hög underhållningsfaktor! Sedan Saras hund Fixa gick bort har bloggen varit på paus, men nu verkar det som att något är på gång igen.

 

Laddar om i skogen

Vi misstänker starkt att Saras dygn har fler timmar än oss andras. Var hittar hon all energi?

– Hos hundarna. De är med mig vart jag än går – att göra saker tillsammans skapar samhörighet. Jag får också energi av att gå i skogen, andas frisk luft och röra på mig. Vi brukar plocka upp en karta på Google maps, leta upp ett större skogsparti, åka dit och utforska. Där går vi sedan vilse och brötar runt!

 Mera Sara hittar ni på…

Bloggen 

Instagram 

YouTube